Vägra kallas hora eller våga kalla sig hora?

Den här bloggen invigdes med en diskussion om femmens position i Göteborgs queer/flatscen och flera läsare har efterlyst en fortsättning samtidigt har en parallel diskusion om skuld och skam utvecklats. Med detta i åtanke har vi valt att lyfta och förena de två med ett debatterande inlägg så att alla som är intresserade kan diskutera det mer konkret. Vi utgår som utlovat till Pippi från Ulrika Dahls text ´femme-inism´ som publicerats i Arena, där hon förenar just femme och skam.

Skäms du tillräckligt mycket? Har du betalt dina synder? Vågar du onanera utan att vara rädd för att råka fantisera om ´fel´ sorts sex? Har ditt feministiska engagemang med hjälp av skuld och skam tvingat ner dig på dina bara knän? Det spelar ingen roll om du sitter där för att du suger kuk eller för att du inte längre kan andas av all moralförpliktelse. Knäna blöder oavsett. Och blev vi inte alla feminister en gång i tiden för att slippa blödande knän, för att vi vågade ifrågasätta istället för att underkasta oss den rådande ordningen och moralen. Just därför är det viktigt att fråga sig om vi blott bytt en förtryckande moral mot en annan.

När det kommer till butch/femmebegär redogör Lilly på ett väldigt enkelt och bra sätt för Judith Butlers syn på femmfenomenets politiska kraft, för er som har missat att lusläsa alla kommentarer finns inlägget här. Grovt förenklat kan man säga att femmen uttrycker en femininitet som inte riktar sig till den manliga blicken och utmanar på så sätt patriarkatet. Dahl håller med och skriver:

”Femmen har alltid provocerat, det finns inget normativt med hennes begärsriktning (att tända på manliga kvinnor) eller genusuttryck (att se ut som en kvinna ´bör´), vare sig i världen eller i subkulturen. Femmens centrala betydelse för så väl feminism som angloamerikansk lesbisk subkultur, särskilt i svarta och vita arbetarklassammanhang, kan därför inte underskattas.”

Teoretiskt sätt låter det ju suveränt, släng på lite läppstift och sätt på en brud så bidrar du till den stundande feministiska revolutionen. I praktiken blir det dock lite svårare, för i praktiken hyllas inte femmen som den feministiska hjälte och bekämpare av patriarkatet som Butlers teorier framställer. Istället är det en identitet där man ständigt får försvara sin position och lojalitet, en pendel mellan att göras till ett offer eller avfärdas som `heterotjej´. Varför denna konflikt undrar vi? Vad är det hos femmen som avskräcker så? Ulrika Dahl menar att en diskussion om femme slutligen blir en diskussion om skam. Vi måste ännu en gång gå tillbaka till vad som känns som den ursprungliga patriarkala fällan, konflikten mellan madonnan och horan. Ulrika Dahl skriver:

”Inspirerad av Braidotti och i en dröm om att återta ´systerskap´ från de goda flickorna som satt feminismen i nationens reproduktiva tjänst, vänder jag mig till queera kvinnor, fetmaaktivister och performanceartister, bimonster och vampyrer, strippor och nomader, transor och dragqueens i vad som kan kallas en transnationell och transsensuell Femme-rörelse.”

Det är kanske farligt att tala om en hora vs madonna konflikt i ett redan feministiskt sammanhang man ska akta sig för att splittra rörelsen, kritisera allt men låt för guds skull det heliga systerskapet vara. Systerskap till vilket pris? Och för vem? Vad gör egentligen någon till en bra kvinna/feminist? Vad krävs av en person i Göteborg för att bli någon som andra peppar och kallar syster? Jag är inte ute efter att splittra rörelsen utan snarare att bredda den att återta ”systerskap” från de goda flickorna som Dahl uttrycker det för jag vill påstå att det är ännu farligare att tro att inbilla oss själva att vi på något sätt skulle vara fria från patriarkatet för att vi bekämpar det. Som att den feministiska identiteten skulle fungera som en skyddsdräkt. Vi lever inte i en bubbla mina vänner. Det finns feminister som tittar/ medverkar/ gör porr, feministiskt-självförsvar instruktörer som blir spöade av sin partner, flator som är sexister och de som anser att det finns bättre eller sämre kvinnor, bättre eller sämre feminister. Nu menar jag inte skillnaden i att både Alf Svensson och Tina Rosenberg kallar sig feminist utan att dreads och vegankost skattas högre än läppstift och sushi. Att det bästa sättet att bekämpa partirakatet på vissa håll anses vara att vägra penetrations sex, precis som att strap-ons eller en transidentitet är de tydligaste tecknen att man övergett sin feministiska övertygelse till förmån för heteronormen.

Vad har femmes med sexualmoral att göra? Ulrika Dahl menar att queera kvinnor, horor, slampor och femmes omfattas av samma förtryckarmodell, de är kvinnor som inte ber om ursäkt för sin sexualitet oavsett om den är positiv eller negativ i ett samhälle där sexualitet är den ultimata synden. Ett samhälle där den enda kvinnan som anses mänsklig är den avsexualiserade modern. Så nästa gång ni avfärdar en femme som icke-politisk, normativ, hetero, fjollig, dålig känsla för stil osv. betänk om denna person förtjänar kritiken eller om äcklet och behovet av avståndet ni känner är ett resultat av ett kvinnoförakt som hon med sitt läppstift och klänning får representera. Dahl skriver:

”Ett medvetet och medskyldigt systerskap mellan queera flickor, horor, slampor och lesbiska femmes som delar en position i en sexualiserad värld. Kanske de har något gemensamt, de misstas inte sällan för varandra, och de är alltid på det klara med vad de håller på med. Dyke Marilyn, queer performanceartist i London, säger att ”femmens sexuella uttryck handlar för mig om att äga min fitta.”

”Även kanadensiska Katherine Payne påpekar att slampor, horor och femmes inte bara delar klädsmak utan även utsatthetsposition. Femmes är de intellektuella hororna, de som är pragmatiska med sina val och vet precis hur de ska formulera sig i ett rasistiskt heteropatriarkat.”

och kanske är det just denna förmåga att kunna tala för sin sak både högt och välformulerat som gör femmes så problematiska och farliga, att de vägrar låta sig tyst förpassas till offer av de goda flickorna som vet deras bästa. Precis som att de en gång visste behoven hos alla kvinnor utanför den vita medelklassen de själva tillhörde. Den feministiska rörelsen och systerskapets ramar formuleras och omformuleras och diskussioner feminister emellan håller den ständigt vid liv.

Ulrika Dahl skriver: ”Slampans framtid är ännu oklar, men varken ´vägra kallas hora´-kampanjer eller drömmarna om en sund sexualitet i den romantiska kärlekens namn tycks ta bort hennes skuld. Sexköpslagens förespråkare hävdar att kommersialisering av sexualitet är jämställdhetens största hot och i en universell berättelse om könsköp förblir horan ett offer och fittan en helig plats. Än i dag har subjektsstatus allt att göra med att inte sexualiseras.”

Detta är inte ett inlägg om prostitutionslagstiftningens vara eller icke vara, utan ett inlägg om vem vi vill låta avgöra vilka de dåliga och de bra flickorna är, vi själva eller patriarkatet. men främst är det ett inlägg som vill belysa att en sådan uppdelning finns och att det är dags att vi börjar göra upp med den, göra upp med skulden patriarkatet lagt på oss istället för att skicka varandra till skamvrån. För vi efterlyser en rörelse som vågar ta sig an horan på samma sätt som fittan, att feminister tar ordet i sin mun och gör det till sitt eget. Först när vi sagt det, skrikit det så många gånger att det känns som en del av oss själva kommer även de ´dåliga´ flickorna att kunna bli systrar på lika villkor. Vi vill delta i en rörelse där alla flickor tillåts att ha både bra och dåliga sidor, en rörelse där hora, femme, fet, trans, sex och strap-ons inte längre är skällsord.

XOXO


p.s vissa kommer att tycka att denna texten är på en alldeles för låg nivå, andra kommer att tycka att den är för svår. Det här med akademisk vs ickeakademisk är en balansgång och man kan aldrig göra alla nöjda, det är inte heller vår intention. vi försöker hålla oss på en begriplig nivå för att det är ämnen som är värda att diskutera oavsett om man läst tusen poäng genus eller inga alls. Så därför kära vänner tveka inte att höra av er om ni känner er lost med något begrepp eller om ni tycker att ni har saker att tillägga. d.s