måndag 1 juni 2009

Vi dansar redan, nu är det dags för revolution!

För ett tag sen gick en fantastisk dokumentär på SVT, Suddenly Last Winter. Gjord av två italienska journalister, Gustav Hofer och Luca Ragazzi. De är två unga killar som bor tillsammans i Rom, de är ett par sen lång tid och har självklart funderat på att gifta sig.

För några år sen togs frågan om homoäktenskap upp som ett vallöfte från oppositionen i Italien. Berlusconi satt vid makten och detta var ett sätt att få många gay-röster. Två år efter att de vunnit valet, och efter stora protester från Italiens katolska befolkning, försvann frågan från dagordningen. Gustav och Luca mötte många olika röster under tiden de gjorde filmen. Människor var väldigt upprörda av att man ens kunde tänka sig få igenom en sån här lag. En massiv motdemonstration anordnades, Familjens dag. En dag då folk visade att de minsann inte tänkte dela sitt familjeideal med bögar och flator.

Mitt starkaste minne från filmen är när Luca frågar en kvinna på stan om vad hon tycker om honom efter han berättat att han är ihop med Gustav som står bakom kameran. Hennes svar är kort och tydligt:

Ni tror bara att ni är tillsammans.

Deras kärlek räknades inte, den fanns inte på riktigt.

I Göteborg repar man för tillfället dramatiseringen av Johan Hiltons bok No tears for queers. De som var på uppläsningen på Världskulturmuséet under HBT-festivalen kan alla hålla med om att det kommer bli storartat. Det var många tårar i publiken. Om man inte orkar vänta till september då den har premiär på Pustervik kan man se den fantastiska filmen The Laramie Project, som tar upp ett av fallen i boken.

Det är tunga berättelser vi får höra om. Unga män som blivit mördade bara för att de har en annan läggning. Bundna vid staket en kall natt med en skallfraktur som sträcker sig från bakhuvudet till tinningen. Nerkörda i kloaken efter att de fått sin hals avskuren, där de får ligga i över en vecka. Skjutna i ryggen när de flyr från misshandel.  

Den enda frågan jag har efter att ha sett och läst om allt det här är, vad har vi gjort?

 Finns det en lugnare, snällare och mer harmonisk grupp människor än homosexuella? Vi finns överallt, akademiker, byggnadsarbetare och chefer. Våra åsikter sträcker sig från anarkism till extrem höger. Många älskar schlager men lika många älskar punk, pop och opera. Men har vi någonsin gjort något som gör att vi förtjänar allt detta hat? Vi som inte ens ser oss sjäva som en homogen grupp får ta emot så mycket skit. För vad?

Den enda gången vi samlas och visar upp oss är på pridefestivaler. Vi klär ut oss, dansar, sjunger och skrattar. Är detta grunden till all ilska? Att vi är så glada?

Är det dags att vi gör någonting? Är det dags att visa att vi faktiskt inte accepterar vad som helst? Är det dags att vi visar att vi menar allvar?

Eller sjunker vi bara till deras nivå då?

Fast jag tänker inte ta mer skit. Jag tänker hissa prideflaggan stolt och tydligt. Och om någon slår mig så tänker jag slå tillbaka.

 

Ladda hem filmerna, se dem, sprid dem, läs boken. Sen vet ni vad som måste göras.